Sandra Dermark.
måndag 13 maj 2013
Den är oundviklig, men lika jävla trist varje gång.
Återigen får jag perspektiv på mitt eget liv och jag inser att mina små petitesser till bekymmer är ganska så fåniga..
Rensade tankarna på löpbandet med
Kylesa
och
Bombus
i lurarna förut. Förbannat skönt..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Senaste inlägg
Äldre inlägg
Startsida
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar