Blev uppraggad och utbjuden av en kille med antingen en lindrig diagnos eller lätt missbrukare av något slag. Spelar ingen större roll vilket, tycker det är charmigt oavsett och tack och lov har jag vett nog att inte tycka det är minsta obehagligt eller konstigt och har inget emot att prata.
Nervös som bara den pratade han på från biblioteket till busshållplatsen och avslutade med "jag hoppas jag inte varit till besvär nu, det var fint att träffa dig, ha det gott Sandra".
Tänk om man var lika modig själv.. Hur jävla många människor har man inte sett i sitt liv och tänkt att man gärna hade umgåtts med på ett eller annat sätt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar