En enkel, fin och poetisk film.
Jag gillade att man inte fick någon närmare presentation av karaktärerna. Att det lilla man lärde känna personen var genom historien, som antingen berättades för någon/några mer i bastun eller genom voiceover. Och att responsen från kamraterna oftast var noll. Inga försök till att säga några uppmuntrande och kloka ord (vad säger man när någon berättar om sitt döda barn?), bara ihärdigt lyssnande.
Och jag tycker det är helt faschinerande att man kan göra en 120 minuter lång film byggd på det här sättet, och ändå inte få den tråkig.
Se den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar