Jag lider av pms.

Ja, jag LIDER!

Det är första gången någonsin jag på riktigt kan känna av det och jag har god lust att be allt och alla att dra åt helvete just nu. Och jag vet inte varför.

Samtidigt är det här väldigt intressant. För ja, inte ens när jag känner mig frustrerad och förbannad och till och med nära till gråt, så kan jag låta bli att analysera, reflektera och fundera över mig själv, mitt humör och mina känslor. Varför jag känner som jag gör, varför jag reagerade på det viset när det gällde det och det, osv..

Jag kommer givetvis inte fram till något vettigt, mer än att det kan vara jobbigt att vara så otroligt medveten om mig själv som människa. Att inte bara kunna låta mig vara, utan att börja grubbla. För det slutar med att jag inte kan låta bli att skratta åt det och hur jävla fånig jag är som reagerar på det här visen.

Know what I mean?